LÅNGT inlägg om hösten som gått

Nåja, nu tänkte jag skriva om Isabellas utveckling, graviditeten och hur det gått för oss på hösten. Säkert långt och utdraget, men kanske någon annan än jag själv orkar läsa. Är lat på att skriva ner i böcker och anteckna så bättre jag får det här någonstans, om än virtuellt.

På sommaren var vi faktiskt tre nätter borta och åkte till Stockholm och allt förlöpte utmärkt. Bra var väl det, för en månad senare blev jag gravid och det blev lite större koncentration att ta hand om både kropp och knopp. Jobbet började i augusti och man gick sådär smått oroad under de första 12 veckorna, då allt som händer i kroppen är så oförutsägbart. För att inte tala om hormoner som hoppar upp och ner. Tack och lov har jag en snäll dotter som för det mesta är glad och inte ställer till några problem. Livlig och fart har hon, men än så länge hänger jag med.

Till skillnad från då jag väntade Isabella hade jag litet mer symptom, men knappt så man ens ids nämna. Två gånger fick jag migränanfall och fick stanna hemma i mörklagt rum, men det gick vanligtvis över under 12h. Några gånger har jag kastat upp, men då pga maten jag ätit på tom mage (läs: paprika och svartvinbärssaft). Foglossning känner jag av och att gå längre, raskare promenader kan jag glömma. Magen har dessutom växt betydligt snabbare än förra gången, som ju beror på de icke-existerande magmusklerna att hålla den tillbaka..därav berättade jag rätt tidigt till kolleger och elever på jobbet, så jag inte är en person som står ut med smusslande och går hellre rakt på sak. Jag tror det var i cirka v. 17 jag inte kunde dölja det längre. Hata liksom stora ylletröjor och annat som döljer, hatar att se ut som en sopsäck.

Isabella har en period där hon nu till 80 % av nätterna vaknar till och måste få tutt eller mjölk, men sen igen ids jag inte ta någon stress då hon ändå lärt sig somna på egen hand i "stora sängen" utan att klättra ut och ställa till det. Hon pratar, läser och sånt innan det sen blir tyst i rummet. Ibland om nätterna vaknar hon och tassar emellan mamma och pappa, men det tycker jag faktiskt är helt ok. Varför? Jo för istället för att vakna 6 om morgnarna får vi sova till 8-8.30. Jag känner mig piggare än på länge. Det var en tid jag lite funderade på att avvänja henne från allt men sen då jag försökte såg det som lilltösen höll på att kvävas i gråt och det var så hysteriskt så hela höghuset hörde. Då insåg jag att det är bara dumt att stressa - så länge hon är nöjd mellan mamma och pappa eller får sin mjölk och sen sover igen och jag är pigg och kry är allt finemang. Ju äldre hon blir förstår hon mer och man kan prata på ett helt annat sätt. Hon sover ju ändå 11-12h/natt samt tupplurer på 1,5-2,5h. Kanske man lite växer som människa och mamma och inser att det är bäst att skita i kommentarer som "hon kommer sen o sova mellan er tills hon är 10, och man får inte ge mjölk, det blir beroende..päläpälä". Alla gör som det är bäst, och jag är tack gode gud en person som klarar sig på 6h nattsömn med en gångs väckning om så krävs (man kunde ju själv bli bättre på att lägga sig tidigare, men men..).

Det var kanske en månads tid jag fick uppleva lite av "trots" (om man nu kan kalla det), då hon blev fly förbannad då t.ex. hon inte fick byxorna på själv, inte fick ta tutten (strävar till att det bara är en nattgrej) osv. Ni förstår poängen. Jag fick många gånger hålla tillbaka skrattet för det såg så lustigt ut och så tydligt bara att hon var arg över en sak. Sen gick det över lika snabbt som det kom. Det har nu ebbat ut allt efterhand som hon och jag kommunicerar mer och hon lärt sig prata. Tvåordsmeningar har hon klarat av sen cirka 1,5års ålder och nu vid 22 månader kommer det väldigt mycket ren med tre meningar. Jag kan nog säga jag förstår nästan till 100 % vad hon vill och säger, och det underlättar ju en hel del.

Hon pysslar jättesnällt och leker på egen hand, det är inga problem att vara inomhus en hel dag på tumis (vilket vi fått göra en hel del då jag varit sjuk, eller det varit dåligt väder). Hon älskar att hjälpa till och blir arg om hon inte får sortera besticken från diskmaskinen eller ge kläder från tvättmaskinen. Dammsugning tyckte hon var så skoj så hon fick en egen liten dammsugare till julklapp som nu flitigt används här hemma. Kaffeservisen var också en hit - genast på morgonen får jag "frukost" i sängen.

Alla tänder förutom övre hörntänderna har brytit igenom, men det är på gång då det fortfarande tycks vara skönt att gnaga på saker och ting. Håret har börjat växa och täcker snart hela huvudet, en mörk och  lockig/vågig kalufs har dolt sig fram tills nu. Hon är lång och "stadig" (inte i vikten, där ligger hon snäppet under kurvan), med andra ord hon är inget man är rädd går sönder om hon lite faller. Att äta är fortfarande inga problem - har aldrig varit, och kommer förhoppningsvis aldrig att bli. Hon äter regelbundet sina fem måltider riktigt väl, och om hon ibland äter mindre och säger "tack tack" tar jag ingen strid. Hon vet nog om hon är mätt eller inte. Efter att hon ätit gröten kommer hon nog springande då jag tar fram mina smörgåsar och sätter sig på stolen brevid och säger "nami nami", "kan jag få" (fast det låter ungefär som "kaajaaåå"). Då äter hon ändå lika stor portion som sin pappa, utan att överdriva.

Pottan går vi på med jämna mellanrum, men hon är nog inte alls torr och kommer nog inte att vara det ännu på en stund. Jag strävar till att senast fixa det på sommaren. Hon förstår nog när hon kissar men kan inte säga på förhand. Nu i skrivandets stund sitter hon brevid mig och säger "kisi komma där" och river av sig byxorna och blöjan, så nu blir det paus i skrivandet (inte för att ni kommer märka det..)
Annars har hon i övrigt också börjat med att klä av sig, vilket får denna morsa att sucka ibland då man om och om får sätta på byxor och tröja, då hon inte riktigt klarar av att göra det själv ännu.

Att dansa och hoppa omkring till musik har hon tydligt i blodet, inte undra på det då båda föräldrarna brukar göra samma sak..fast hon gör det nog bäst av oss. Det här blir ju förstås sånt där skryta-om-sitt-eget-barn men det tror jag de flesta föräldrar förstår man gör. Eget barn är ju ändå alltid eget barn. Det finns inget i hela världen som är sötare än när hon kommer fram och ger en kram och ber om en puss, eller hoppar omkring som en studsboll.

Gällande disciplin är det nog jag som får se till att uppehålla den. Pappan har hon runt sitt lillfinger och han har svårt att bli arg eller säga till på skarpen. Men rätt bra har det fungerat till viss grad med att förklara och vara konsekvent. Hon är nog en liten busunge, men snäll och menar väl. Hon blir ledsen då jag säger jag är ledsen över vad hon gjort osv osv. Hon får stöka bäst hon vill med leksakerna men hon måste delta och hjälpa till att städa upp efter sig, vilket hon också gärna gör utan några protester. Såpass mycket "nej" har hon ändå hört att det kan hon svara på en fråga ("Vill du gå och sova" - "Nej") men att säga "jo" kommer inte lika automatiskt..hmm...wonder why, höhhö.

Hennes största passioner är dessvärre bilar (bara hon inte blir lika biltokig som pappan) och biltidningarna tittas noggrant igenom då hon sitter på pottan (liksom klockorna i den). Annars är förstås Pingu, Viggo och Mumin en klar hit, som alltid fungerar. En nyfunnen vän är också Pettsonböckerna. Hon tar väl hand om sin baby och jag hoppas hon blir lika väl emottagande till lillasyster (det verkar så enligt ultrat..) då hon väl kommer. Hon är beräknad till 27.4, och jag tippar själv på en vappbaby.

Det gläder mig också att tre av mina närmaste vänner får babyn alla inom en månad av mig själv, så förhoppningsvis kommer vi att hinna med en hel del babyträffar. Fast får nu se hur det går med två barn med lite på 2 års åldersskillnad. Först och främst skall en syskonvagn införskaffas, fast det gör jag först i vår. Jag vill kunna gå ut på promenader och eftersom Isabella sitter fint ännu i vagn får det bli någon använd syskonvagn jag kan använda i cirka 6-8 månader, för sen tror jag nog tösen inte längre vill sitta där. Fast vem vet? Tiden får utvisa. Jag är ingen planerare för jag tror inte man kan förutse hur saker och ting kommer att gå. Därför tänker jag inte ta stress över att vi bor på tredje våningen utan hiss, det ordnar sig nog. Det gäller bara att ha rätt attityd. (påminn mig om detta sen om jag gnäller och är trött över sömnlösa nätter etc på sommaren..)

Idag har jag 23+1 och räknade nyss veckorna tills jag blir mammaledig - 10 veckor jobb kvar! Herrejestas ändå. Tiden går så fort så man knappt hinner med. Innan det skall vi försöka fixa lite nytt och rymligare badrum och köpa ny säng (med förvaringslådor inbyggt). Det gäller att fixa mer förvaringsplats då det kommer en ny familjemedlem. Därför hoppas vi nu att foglossningen inte blir värre (önsketänkande?) och jag får vara frisk. Förra gången fick jag ju början till graviditetsttoxemi sista månaden med högt blodtryck och igångsättning av förlossning pga. höjda levervärden (dock nog på Isabellas beräknade dag..)

och GRATTIS om du orkade plöja dig igenom texten. Jag skriver faktiskt jättesnabbt så det tog inte alls så lång tid att skriva det här som du tänkte dig, har jag på känn. Nu skall jag börja planera kvällen, då jag och fästmannen (heh, känns lustigt att skriva) skall få tumiskväll då mommo och mofa skall se efter Isabella kvällen/natten/morgonen. Vem vet, kan bli en av de sista gångerna innan BF (mannen i huset har rätt många tävlingsresor januari-mars) så nu skall vi äta gott i lugn och ro på någon trevlig restaurang och kanske gå på bio. (Detta blir med andra ord vår nyårsafton, då riktiga dagen firas med hela familjen).

Men visst är det härligt, det här med familj och barn. Varje dag är en rikedom, så tack för det. Man måste komma ihåg att vara tacksam för att få vara frisk och mätt i magen - det har mina föräldrar lärt mig.